K-som-i-Kimme

Nedräkningen har börjat!

_________________________________________________________________________________________________________________________

För fem månader kom jag till det här spännande och främmande landet utan att ha en aning om vad jag gav mig in på och om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag kastat mig in i det nya äventyret med huvudet före och ett leende från öra till öra, men så var inte fallet. Orden nervös och rädd låter missplacerade nu efteråt men det var så jag kände med allt jag hade hört om Saudiarabien och dess kultur. Jag önskar jag kunde gå tillbaka till dagen innan jag åkte hit och berätta för mig själv att det enda jag ska vara rädd för är att inte vilja komma hem igen. 

Jag känner mig starkare, mer levande och lyckligare än på otroligt länge och det är tack vare att jag kom hit. Människorna, generositeten, värmen, kulturen, vänligheten och nyfikenheten är alla saker som bidrar till att det här är en av de häftigaste platserna jag någonsin besökt. Saudiarabien har en riktigt spännande historia som jag inte hade en aning om och som kommer fortsätta intressera mig i många år framöver. 

 

Det konstiga är att det var så många jag pratade med innan resan hit som hade åsikter om det här landet, invånarna och kulturen utan att ha en aning om vad de pratade om. De trodde att de kunde ha åsikter om Saudiarabien för att den hade hört det från den som sagt något till den om något den hade hört på en dokumentär för x antal år sedan. Vi har så lätt för att bilda uppfattningar baserade på saker människor säger och det är egentligen inget jag har tänkt två gånger på förrän jag insåg hur chockad jag blev när jag kom hit.

Jag hade fel, de hade fel. 

Vi är alla så lika. Ibland är det svårt att se och ibland vill vi inte se det men vi är alla så lika. Vi skrattar på samma sätt, åt samma saker. Vi vill alla ha uppmärksamhet på något sätt, vi vill alla bli respekterade och accepterade. Vi har alla rätt och fel, vi gör alla misstag som vi lär oss av genom livet. 

 

Imorgon gäller det, dagen med stort D. Inte som studenten eller sin bröllopsdag men ändå en dag som kan komma att bestämma över min framtid. Efter imorgon är det skrivet, efter imorgon finns det ingen väg tillbaka; då är det klart, bestämt och inskickat... Jag var så säker bara några dagar sedan men nu isar blodet i mina ådror och jag kliar mig röd om armarna av oro. Vad är jag så nervös över? 

 

 

Jag tycker om att ha en plan. Att planera ut mitt liv eller iallafall de närmsta åren ger mig en känsla av kontroll och lugn. Därför är det här beslutet kanske lite extra jobbigt - jag går helt efter instinkt. Det här var inte en del av min plan. Jag skulle enligt min plan ha ett helt år till på mig att bli redo för det här nya steget mot framtiden, mot vuxenlivet. Jag skulle se Afrika, ta nattkurser i franska och dansa natten lång på en strand i Mexiko... Jag planerade att nästa år skulle vara ett spontanår för mig att hitta mig själv och leva farligt. 

 

Men det sägs att man ska lita på sin magkänsla - upp till bevis!

Tänk vilka obetydliga problem man kan reta upp sig på egentligen. Små saker spelar ju ingen roll samtidigt som de kan vara så viktigt. Missförstå mig rätt nu, det jag menar är att det är detaljerna som gör ett hus till ett hem men det är också de små intrigerna mellan två personer som kan bryta en hel vänskap. Tänk vad mycket små saker gör. Det kan vara de som drar ihop två människor medan samma saker kan splittra andra...

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det här just idag och jag har definitivt inte gjort min tankegång rättvisa i denna osammanhängande paragraf; men när vi satt i bilen vid bensinstationen stod där en man vid bankomaten. Som vilken annan man som helst i världen stod han där och tog ut sina pengar som på vilket annat ställe som helst. I Sverige står han med slitna jeans, Fjällräven jacka och kängor. I Spanien står han med mörka chinos, kavajjacka och halsduk. I Saudi står han med vit klänning, sandaler och en sjal runt huvudet.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Världen är liten och de små saker som skiljer människor åt är inte avgörande men så betydliga för hur man betraktar och behandlar dem. Det får mig att fundera över hur stor skillnad man kan göra i världen så länge vi fortsätter att döma varandra som vi gör. Livet borde vara väldigt mycket enklare om vi kunde släppa alla fördomar vi har, allting vi tror att vi vet om andra människor och om livet och istället bara leva. 

 

Ta livet som det kommer och leva varje dag som om det vore den sista. Det är ju en kliché av en anledning.

Det är så härligt att se! Blir påmind om närjag själv var i den åldern - innan msn, tv-spel och när telefonen var tvungen att kopplas ur för att internet skulle fungera... Gud det låter som att jag är jätte gammal! Vad fort utvecklingen har gått! Då, iaf, var vi ute på gården om kvällarna och lekte Röda-Vita Rosen i skogen, byggde kojor, klättrade i träd och hittade på massa bus. Det va tider det! 

 

Problemet med denna snabba utveckling av internet är att de flesta barnen missar den tiden som vi älskade. De missar lite av barndomen. Det är då man utvecklar sin personlighet och verkligen får ta vara på att leka och ha kul - inget ansvar, inga måsten. Men nu sitter barnen hellre inne och gör Gud vet vad... Internet har även gett oss ett latare sätt att umgås på - du behöver inte vara tillsammans för att vara tillsammans - så man kan prata med sina vänner och spela spel och så utan att behöva se dem... Vilken affärsidé!  

Mitt tips skulle vara att slänga datorn och spring ut och lek. De saker man är med om när man är barn lägger grunderna för ens liv och hur man blir som person, plus att det är minnen man har med sig länge. Ska barnen minnas en fyrkantig ruta eller att springa barfota i vildvuxet gräs? Det är sådana små saker, sådana små friheter som man sedan har så mycket glädje av!

 

Var kommer brådskan att bli stor ifrån? Är det media som får det att se så lyxigt ut? 

Man ska ta vara på att vara barn och njuta medan man kan - för någongång tar det slut oavsett om man vill eller inte.

 

    

 

En vis man jag känner menar att det tar människan ungefär två år att ställa om och se ett nytt ställe som ens hem. Teoretiskt sätt förstår jag vad han menar eftersom att vi är så pass anpassningsbara. Men jag tror också det beror väldigt mycket på individen. Personer som flyttar utomlands och stannar i över två år är förmodligen personer som inte har så mycket sentimentala band till sitt hem land (i detta fall Sverige), personer som trivs med att resa, upptäcka och eventuellt är lite rastlösa. Då blir stället man bor på lätt till ett hem - då det har allt man behöver för stunden. Jag kan avundas det lite, tänk va skönt det måste vara att hänga upp sin hatt och känna sig som hemma var man än bor i världen - och vilket spännande liv! Får mig att tänka på Jack Watson (i Titanic) som menar att han kan bo överallt 'got all I need right here - air in my lungs, a pen and a blanc sheet of paper'... 

 

Jag förstår mer än väl hur mycket man kan trivas här och vänja sig vid denna fantastiska livsstil men mitt hem kommer alltid vara Sverige. Jag kommer resa och upptäcka men alltid återvända. Hur kallt, slaskigt och grått det än är så är jag en av de sentimentala - även om jag låtsas att jag inte är det - som älskar Sverige även när jag hatar det. Jag kan bo var som helst - och kommer säkert göra det - men det finns bara ett hem. Kanske har jag tur som känner så men djupt inne har nog alla någon plats man vill återvända till. Även du min vise man.

 

Home is, trots allt, where the heart is.

Den här härlig dagen började med att jag, efter en natt i en varm puppa av täcken och filtar - eftersom att pappa envisas med att man ska sova i en aircondition orkan, vilket konstigt nog får en att gå in i dvala - vaknade och fick frukost på sängen av min käre far. Runt nio ringde en isländsk kvinna på dörren som drog med mig till gymmet och tro mig, då vaknar man verkligen! Efter lunch fick jag min fina mammas uppmärksamhet i nästan tre timmar då vi pratade igenom allt mellan himmel och jord. 

 

En promenad senare gjorde jag i ordning ett väldoftande bad med frusna fingrar och har legat och andats in ångan medan Tim McGraws fantastiska röst ekade i rummet i typ två timmar nu. Det kan inte finnas något mer avslappnande!

 

Än en gång blev jag idag mycket tacksam över att jag inte får köra bil. För om jag fick skulle jag definitivt göra det och om jag skulle göra det skulle jag utan tvekan krocka. 

 

Känner ni till det meningslösa amerikanska programmet "cops"? Det handlar praktiskt taget om poliser som jagar bilar... Originellt! Men de har med ett antal bra chasing scener. Om man tar bort poliserna i detta scenariot och tänker att alla bilar jagar alla så kan man rita sig en fin bild om hur trafiken är här. Det är mycket intressant hur regeln 'störst går först' är lika aktuell i alla lägen... 

 

 

På vägen till stan stannade vi för att tanka - full tank: 80 kr! Och vi behövde inte röra oss ur fläcken, en man med tjock jacka och mössa fixade allting medan vi satt i bilen och lyssnade på jazz. Det är en annan sak - människorna här har mössa och fryser! Visst, det är ganska kallt på kvällarna här i januari men mösskallt? Nooway. Pappa håller dock inte med mig - jag tror han har varit här för länge och anpassat sig till det varma klimatet - han fryser hela tiden och (punkt.punkt.punkt.) SOVER MED MÖSSA *inhale*! Det gör inte ens jag hemma i vinter-sverige...

 

Sång och musik är en stor del av mitt liv, inte för att jag spelar och sjunger men för att det är något som är med mig varje dag var jag än är i världen. Oavsett vad livet slänger ens väg så finns det en låt som passar just det ögonblicket. Man kan lyssna på musik för att finna styrka när man tränar eller för att varva ner vid poolen. 

I och med att de flesta i min generation är galna i musik så har vi alla låtar som påminner oss om händelser - någon speciell text eller rytm som påminner oss om en speciell tid.

 

Det här året har det varit speciellt viktigt med musik för min del. Då det har skett så mycket har det varit viktigt för mig att binda mina minnen till låtar för att verkligen minnas känslan. Det här är små delar av mitt gångna musikår.

 

Vi kommer alltid ha Paris - Veronica Maggio

På bussen från flygplatsen på väg hem från min första resa till Paris. Vi var så lyckliga där vi satt hand i hand med tankarna på var sitt håll. Låten talade om vår framtid, och varje gång jag besöker Paris kommer jag minnas dig.

 

Flytta på dig - Alina Devecerski

Cyklar från vandrahemmet i Strömstad, som jag bodde på några veckor under sommaren, till jobbet på en cykel utan luft i däcken. Lika sliten och stressad varje dag.

 

Somebody like you - Keith Urban

Vilsen i dina ögon då vi sitter på taket och skyddar oss under filtar från regn och blåst. Jag var nervös och lugn på en samma gång. Första gången vi setts på länge och mycket sammanbitet skulle jag bara se en gammal vän framför mig, men så ler du och allt annat försvinner.

 

Don't you worry child - Swedish House Mafia

Den här låten representerar i princip hela hösten och när jag hör den kan jag se mina fina vänner från fina Strömstad ta i från tårna och sjunga med. Vare sig det var i mitt vardagsrum eller på Cod är minnena lika fina! Att den här låten ses som vår generations nationalsång är jag helt på tåget med.

 

Breath (2AM) - Anna Nalick

Efter jag sett ett program på tvn där en liten bit av låten varit på i bakgrunden letade jag upp det och hade den på repeat i en vecka. Den utstrålar kärlek, frustration, en aning panik och var perfekta låten att trycka på när jag kom hem från jobbet sent på nätterna. 

 

Gangnam style - Psy

Tänkerr så klart på Quality's personalfest innan jullovet. Dimmigt dansgolv med hoppande och skrattande människor - behöver jag säga mer?

Jag saknar er alla!

 

Beat it - Michael Jackson

Nykommen till Saudi, iklädd onepiece och med hårborsten som mikrofon låter jag energin från musiken föra mig runt i huset och peppar inför träning. Glad och spänd inför en häftig vår!

 

Nu har jag varit i Saudiarabien i över en vecka och jag är såld - mår bättre än jag gjort på länge och njuter så av att se solen varje dag. Det är också ganska skönt att få håna mina fördomar lite. Jag inser varje dag hur liten jag är. Fördomar och åsikter om saker som vi inte har en aning om gör oss små och naiva. Därför är jag glad att jag kan håna mig själv nu. Jag är glad att jag har så fel om så mycket - det betyder att världen är en bättre plats än jag gjort den till i mitt huvud. 

 

I hela mitt liv har jag varit en person med åsikter, jag tycker och tänker om alldeles för mycket - vilket mina vänner gärna påminner mig om. Men för att skapa genuina åsikter måste man ta reda på sanningen, att ta ord ur munnen på personer med auktoritet eller tycka något för att man läst det någonstans fungerar inte längre. Vi måste resa, upptäcka och diskutera! Vi måste ta oss in i de mörkaste djunglerna och dyka ner i de djupaste haven för att verkligen skapa egna åsikter. 

 

 

I hela mitt liv har jag varit en person med åsikter. Men nu ska jag hitta mina egna!

Jag kan nog erkänna att jag är lite avundsjuk... Att be fem gånger om dagen kanske inte är helt min grej men tänk vad skönt det vore att tro på något så innerligt. Att tro är en trygghet, och något oövervinneligt. Något man vet alltid kommer finnas där oavsett vad som sker eller vad man måste gå igenom i livet. Tro binder folk samman som en stor familj och i tron är man aldrig ensam. Men det jag avundas mest är svaren. Oavsett vad man har för frågor så kan religion och ens tro alltid ge svar, kanske inte alltid de svaren man vill ha men svar nevertheless. 

 

Varje gång böneropen sjunger i högtalarna runt om i staden påminns jag om denna mäktiga kraft som finns eller inte finns runt oss. Och oavsett vad som stämmer eller inte så gör den sin uppgift ändå - den ger tro, hopp och kärlek till människor. Människors tro är livsviktig och kan rädda liv.

 

 Jag skulle vilja ta fram det bortglömda, det hjärtevärmande - det under ytan.

 

Vi parkerade bilen utanför en av de stora mataffärerna och pappa gick in för att handla. Jag valde att sitta kvar i bilen (framförallt pga av träningsvärk). Bilen framför höll på att backa och verkade ha problem med att komma ut. Då kommer en familj gående som snabbt ställer sig runt om bilen och vinkar för att hjälpa föraren som kommer ut och kör iväg. Familjen fortsätter gå mot sin bil och jag blir sittandes... 

Nästa stund hör jag skratt och ett par går förbi, kvinnan i heltäckande abayan och mannen i thobe och ghutra, hand i hand och jag blir sittandes...

 

• Det finns stora lekplatser för barn i varje park och i varuhus. Ett köpcenter har till och med byggt en berg och dalbana inomhus för att underhålla barnen medan föräldrarna shoppar. 
• Ungefär som med skoluniformer så finns det alltid sätt att göra sin klädsel personlig. Att bända på regler utan att bryta dem - t.ex. med accessoarer. Dyra väskor, snygga skor och smink är bara exempel.
• Det finns en anonymitet i dessa kläder som gör att man som utlänning känner en gemenskap med befolkningen.