K-som-i-Kimme

Känslan av att vara hemma men ändå borta slog mig när jag gick genom dörrarna. Med flygplatsen bakom mig och den mörka natten och trafikerade gatan framför mig funderade jag över hur mycket som har hänt sedan jag lämnade Saudiarabien. 

 

Sommaren som bara kan beskrivas som vild och galen. Under tiden hade vi helt otroligt roligt och hittade på så många sjuka grejer vi hann medan vi konstant skrattade men sommaren har gett oss många konsekvenser. Det var en sommar alla måste ha i sitt bagage men som man bara är och vill vara med om en gång i sitt liv. Framförallt pga att man inte har råd eller ork till fler. Men som sagt, många minnen och vänner för livet fick jag med mig och jag ångrar näst intill ingenting. 

Hösten var fantastisk och anledningen till det är M. Jag träffade honom i slutet av sommaren och från första stund spenderade vi mer tid tillsammans än isär trots distansen. Han är det finaste jag har stött på, från insidan ut och förvandlade den annars så mörka, blåsiga och kyliga hösten till något varmt och alldeles underbart. 

Sedan kom vintern som knappt kan räknas som vinter med tanke på att snön låg i en vecka och ersattes sedan med plusgrader och konstigt nog: gröna gräsmattor. Helt fel. Jag fick hjälp av M att flytta ur mitt (ja, jag kallar det mitt) hus i Strömstad efter att vi gjort iordning det för den stora renovering som är inplanerad till våren. Efter det pendlade jag mellan mannen i Göteborg och familjen i Linköping fram tills jag och pappa satte oss på planet till värmen. 

 

För ett år sedan kom jag till Saudiarabien och spenderade hela våren i lyx, glamor och värme. Jag träffade fantastiska människor, fick spendera massor av tid med min far och lärde mig så mycket av kultur, historia och inte minst migsjälv. Nu är jag tillbaka och kan bara hoppas att månaderna framför mig kommer bli lika minnesvärda.

Min resa är nu över och jag har lämnat Saudiarabien där jag bodde i ett inmurat område prytt med små trädgårdar, tennisbanor, pooler, gym, basketkorgar, katter i alla storlekar och palmer i massor. Jag trivts bättre än vad jag någonsin kunde ha drömt om och det är mycket tack vare alla fina människor men också själva landet. Atmosfär brukar folk prata om och jag tror verkligen att känslan man får av atmosfären från ett ställe är en reflektion av vad man känner. Om man bestämt sig för att något inte är bra så krävs det väldigt mycket för att det ska gå att ändra på. Så jag tror att jag hade en ganska positiv inriktning från början, nervöst och tveksamt men spännande, vilket gjorde att jag fick en härlig känsla i kroppen från första stund jag klev innanför murarna till Palm Villas.

 

Att min resa är slut betyder också att den här bloggen har gjort sin uppgift och är klar att stängas ner. Så tack till alla er som varit med och följt mig på den här häftiga upplevelsen av att bo i ett främmande land. Jag hoppas jag har fått några av er att ändra uppfattning om Saudiarabien eller i alla fall tänka en extra gång innan man späder på rykten som är allt annat än sanna. Tack för mig!

I teorin vet jag att jag idag ska vara glad över de fina minnen jag tar med mig härifrån och se fram emot den spännande tid som kommer men just nu känner jag mig bara ledsen. Det känns som att jag dras bort från den rosa fluffiga bubbla som varit mitt varma hem, för att gå tillbaka till något som var grått och jobbigt. Jag känner mig som en ny människa, tack vare min pappa och alla mina vänner men framförallt tack vare att jag faktiskt tog tag i den chans jag fick när jag åkte hit. Jag valde att vända löv och börja om, jag gjorde det. Jag. 

Jag ska nu lämna min bubbla där jag fått växa, lysa och njuta. Som när fågelungarna blir knuffade ur boet för att se om de kan flyga. Tryggheten åker jag ifrån men värmen och stödet tar jag med mig och hoppas att jag kan komma tillbaka hit om inte för lång tid för att hälsa på alla mina fantastiska och omtänksamma vänner.

Nå Amanda - kommer du flyga eller falla?

Efter lunch tog vi oss ut i den stekande hettan och gick över till Mariella på en eftermiddags fika. Hon är konstnär och när man kommer hem till henne är det som att gå in i en målning med alla dess färger och motiv. Det är häftigt att träffa så kreativa och fantasifulla människor med öga för inredning och med en inlevelse som kan framhäva känslor ur drag med en borste. Det är verkligen inspirerade för en dödlig extremt okonstnärlig människa som jag. Dessutom skulle hon kunna öppna ett bageri på sidan av sin konstnärliga karriär då hennes bakverk var av högst kvalité och såååå smarrigt!

Halvt sovandes satte jag ner ena foten efter den andra i ballerina skorna, greppar nyckeln som hänger på dörren och stänger den efter mig när jag gäspandes börjar gå mot bussen som ska föra mig till Kingdom mall. Abayan fladdrar kring mig och släpper in lite luft för att svalka de draperade benen - det är först nu senaste tiden som det har blivit lite jobbigt att ha abaya och det är bara för att värmen har stigit så pass mycket, annars är det verkligen bara som vilken jacka som helst - något man drar på sig innan man går ut helt enkelt. 

Framme vid busshållplatsen ser jag det ena välkända leendet efter det andra och när bussen kommer är vi hela åtta stycken som går på. Det blev en mycket trevlig förmiddag. I lugnt tempo strosade vi omkring och samlades tillslut för en fika på kvinnliga avdelningen högst upp i det stora, vackra varuhuset.

Idag har jag varit i Saudi Arabien i exakt två månader. Under den här tiden har jag sovit under stjärnklar himmel, ridit kamel till jag tappat känsel i rumpan, suttit på en toalett av guld, tappat hakan again and again över hur fördomsfulla människor kan vara, varit på Ambassad fest, gått promenader i stekande sol, tillbringar x antal timmar vid poolen och massor annat. Jag har även äntligen kommit ner med fötterna på jorden igen och lättnaden av det hänger i fortfarande men framförallt har jag pausat och tänkt över mitt lilla liv, vilket förde mig till beslutet om utbildning! Jag vet vad jag vill bli, jag vet vad och var jag vill plugga, jag vet hur jag vill bo när jag pluggar och jag vet när jag vill börja plugga. Det känns som en tyngd har släppt mina axlar, som att jag faktiskt ser fram emot mitt liv och som att det faktiskt, trots allt, kommer lösa sig för mig med. 

 

 

Allt som allt har vi haft en fin dag idag. Nu när hosta och snuva inte dominerar min och pappas vardag så är mitt största problem att jag har en blåsa under högra stortån, ett myggbett bakom örat och vildvuxna ögonbryn - Det måste jag verkligen ta tag i imorgon!

 

Valet att åka hit kan vara det bästa valet jag har gjort i mitt liv. Tack så hemskt mycket till alla er som stöttade mig och gjorde den möjlig men mest till min fina far som underlättar för mig, stöttar mig och skrattar med mig varje dag! 

And to all a good night

Problemet är eventuellt inte att jag inte vet vad jag vill bli utan att jag vill bli så mycket.

Jag kan se mig själv i flanellskjorta, jeans och cowboyhatt på en ranch med massor djur i Kalifornien som veterinär men också i byxdress och blackberry i högsta hugg på Londons smala gator på väg till ett möte om ledarskap och utveckling. Kanske sitter jag med läsglasögon framför en skärm och jobbar för att hinna med en deadline till en lokal tidning i en liten stad utanför Madrid eller så lägger jag benen i kors i en beige fåtölj på ett kontor i Göteborg och lyssnar på en man som ligger utsträckt på en soffa. Eventuellt spårar jag mördare genom utförlig information och profilering utanför Paris eller så springer jag i sjukhuskorridorer för att rädda liv.

 

Tänk om jag väljer fel... Tänk om jag ångrar mig... Tänk om jag inte bestämmer mig för något... Tänk om...

På fredagsmorgonen vaknade jag i mitt mysiga hus i snöiga Strömstad. Jag tycker iallafall att det kvalificeras som mitt hus då jag är den enda som bott där i över en vecka. Med känslan av att jag försovit mig hoppar jag ur sängen och springer nerför trappan. Mamma och pappa, som varit och firat jul med mig och mina syskon på kusten, är då i full gång med frukost och sista packningen.

 

Vid lunchtid står jag och pappa i kö för att checka in våra bagage på Landvetters flygplats utanför Göteborg. När vi äntligen kommer fram lägger vi upp väskorna på bandet och ser dem skjutsas därifrån. Vi hinner sedan slänga i oss var sin räksmörgås innan det blinkar "boarding" på tv-skärmen.

 

Då flygplansmaten inte var en hitt var både jag och pappa hungriga när planet äntligen landar vid middagstid i Istanbul. Pappa som börjar känna denna flygplats som insidan av sin hand skyndar iväg mot sin favorit restaurang, dels för att vi ska kunna få ett bord och dels för att han är desperat efter en toalett. 

 

Tre timmar senare sitter vi på ett nytt flygplan mot en ny destination - halva biten kvar! Det här planet bjöd på godare mat och pappa som bara sover och sover vaknade i tid att få lite han med. 

 

Vid två på natten är vi äntligen framme i Saudi Arabien och ska gå för att hämta vårt bagage. Trött och förväntasfull lämnar jag mina fingeravtryck och skyndar mot utgången där Peter, vår chafför, står och väntar på oss. Han styr ut på motorvägen mot Riyadh och pratar glatt på. Om jag ska vara helt ärlig förstod jag inte mycket av vad han sa - antingen för att jag va trött eller för att han måste öva på sitt uttal... En bil kommer helt plötsligt rakt emot oss, han hade helt enkelt valt att vända och köra i motsatta riktining utan att byta körfällt men det är knappt något anmärkningsvärt. Jag ska nog vara glad att jag slipper köra i denna trafik. 

 

Lördagsmorgonen vaknar jag av att pappa knckar på dörren och ska ta med mig till lunch. Jag slingrar mig in i min fina baja, slänger på lite mascara och sätter sjalen på plats över mitt hår. Matsalen på sjukhuset där pappa jobbar är mer lik en fin restaurang än en matsal. 

 

När jag går tillbaka mot huset som ligger inne på campen över vägen från sjukhuset i min svarta klädsel tänker jag på hur sjukt varmt det kommer bli i sommar när det är 50 grader istället för de nuvarande 20...

 

Tänk vad som kan hända på bara ett dygn.

Untill next time xx