K-som-i-Kimme

Efter lunch tog vi oss ut i den stekande hettan och gick över till Mariella på en eftermiddags fika. Hon är konstnär och när man kommer hem till henne är det som att gå in i en målning med alla dess färger och motiv. Det är häftigt att träffa så kreativa och fantasifulla människor med öga för inredning och med en inlevelse som kan framhäva känslor ur drag med en borste. Det är verkligen inspirerade för en dödlig extremt okonstnärlig människa som jag. Dessutom skulle hon kunna öppna ett bageri på sidan av sin konstnärliga karriär då hennes bakverk var av högst kvalité och såååå smarrigt!

Halvt sovandes satte jag ner ena foten efter den andra i ballerina skorna, greppar nyckeln som hänger på dörren och stänger den efter mig när jag gäspandes börjar gå mot bussen som ska föra mig till Kingdom mall. Abayan fladdrar kring mig och släpper in lite luft för att svalka de draperade benen - det är först nu senaste tiden som det har blivit lite jobbigt att ha abaya och det är bara för att värmen har stigit så pass mycket, annars är det verkligen bara som vilken jacka som helst - något man drar på sig innan man går ut helt enkelt. 

Framme vid busshållplatsen ser jag det ena välkända leendet efter det andra och när bussen kommer är vi hela åtta stycken som går på. Det blev en mycket trevlig förmiddag. I lugnt tempo strosade vi omkring och samlades tillslut för en fika på kvinnliga avdelningen högst upp i det stora, vackra varuhuset.

Ikväll åt vi på favorit restaurangen för förmodligen sista gången. Det var lite ledsamt i ögat men åh så smarrigt! Jag åt hummer soppa till förrätt och chrispy duck till huvudrätt medan pappa testade på nytt med chrispy taco duck till förrätt och kinesisk special med räkor till huvudrätt. Sedan avslutade vi båda middagen med vaniljglass med pistaschnötsås och cashewnötter.

En dag i riktig hetta, en dag det kommer ånga från poolen och skuggan inte svalkar. Ljuva sommar!

________________________________________________________________________________________________________________________________

 

Kvällen tillbringade vi på restaurangen Shogun där vi åt fantastiskt god mat, njöt av en liten show och skrattade med fina vänner. Jag önskar bara att vi prövat det här stället två månader tidigare så att vi hade hunnit komma tillbaka och äta middag där fler gånger men då vi har fler restauranger på önskelistan blev det en första och sista gång på Shogun - men åh så minnesvärd!

Jag kan tänka på en situation när jag gått på stan och sett på människor som passerat förbi. Jag hade ingen aning om vilka dessa människor kunde vara och egentligen fanns dem bara där och då i mitt medvetande via  mina sinnesintryck. Men tänk att alla dessa människor som har gått förbi min blick finns i någon annans medvetande så starkt att de inte kan försvinna, att de även om de skulle sluta existera aldrig skulle kunna försvinna helt. 

 

När jag ser på dessa okända människor, när jag håller dem i mitt medvetande så vakar jag över deras existens, hindrar dem från att försvinna, jag håller dem i mitt medvetande. Det är fint, det där, men skrämmande. 

Jag finns, men för så många andra så finns jag inte. Jag har bara potentialen att vara en av alla dom som går på denna jord. Du och många andra har inte funnits länge hos mig, i mitt medvetande, du har inte funnits i min värld länge och inte jag heller i din. Så även om vi inte är med varandra så finns vi i varandras medvetanden.

Vi vet alla hur jobbigt det är dagen efter man har haft besök.

Man vaknar, är lite sliten och i behov av kaffe. Man segar sig ur den varma sängen, öppnar långsamt ögonen - men bara tillräckligt för att precis kunna se vart man går - och snubblar ner för trappan. Man går gäspandes in i köket för att sätta på kaffe och ser kaoset urarta sig framför ögonen på en samtidigt som man slås av en stark oidentifierad doft. Tallrikar, glas, matrester, tepåsar, godispapper och pantflaskor överallt. 

 

 

Det här behöver jag inte oroa mig för när jag bor med pappa för av någon anledning har han fått för sig att han inte kan sova om det är rörigt i köket efter en middagsbjudning. Så när gästerna har gått och jag promenerar i säng agerar pappa dammsugare. När jag kom ner i morse för det rutinmässiga morgonkaffet var köket därför redan fixat och klart. SKÖNT!

 

 

Idag har jag varit i Saudi Arabien i exakt två månader. Under den här tiden har jag sovit under stjärnklar himmel, ridit kamel till jag tappat känsel i rumpan, suttit på en toalett av guld, tappat hakan again and again över hur fördomsfulla människor kan vara, varit på Ambassad fest, gått promenader i stekande sol, tillbringar x antal timmar vid poolen och massor annat. Jag har även äntligen kommit ner med fötterna på jorden igen och lättnaden av det hänger i fortfarande men framförallt har jag pausat och tänkt över mitt lilla liv, vilket förde mig till beslutet om utbildning! Jag vet vad jag vill bli, jag vet vad och var jag vill plugga, jag vet hur jag vill bo när jag pluggar och jag vet när jag vill börja plugga. Det känns som en tyngd har släppt mina axlar, som att jag faktiskt ser fram emot mitt liv och som att det faktiskt, trots allt, kommer lösa sig för mig med. 

 

 

Allt som allt har vi haft en fin dag idag. Nu när hosta och snuva inte dominerar min och pappas vardag så är mitt största problem att jag har en blåsa under högra stortån, ett myggbett bakom örat och vildvuxna ögonbryn - Det måste jag verkligen ta tag i imorgon!

 

Valet att åka hit kan vara det bästa valet jag har gjort i mitt liv. Tack så hemskt mycket till alla er som stöttade mig och gjorde den möjlig men mest till min fina far som underlättar för mig, stöttar mig och skrattar med mig varje dag! 

And to all a good night

Ritz-Carlton