Jag kan tänka på en situation när jag gått på stan och sett på människor som passerat förbi. Jag hade ingen aning om vilka dessa människor kunde vara och egentligen fanns dem bara där och då i mitt medvetande via mina sinnesintryck. Men tänk att alla dessa människor som har gått förbi min blick finns i någon annans medvetande så starkt att de inte kan försvinna, att de även om de skulle sluta existera aldrig skulle kunna försvinna helt.
När jag ser på dessa okända människor, när jag håller dem i mitt medvetande så vakar jag över deras existens, hindrar dem från att försvinna, jag håller dem i mitt medvetande. Det är fint, det där, men skrämmande.
Jag finns, men för så många andra så finns jag inte. Jag har bara potentialen att vara en av alla dom som går på denna jord. Du och många andra har inte funnits länge hos mig, i mitt medvetande, du har inte funnits i min värld länge och inte jag heller i din. Så även om vi inte är med varandra så finns vi i varandras medvetanden.