K-som-i-Kimme

Det känns overkligt att jag ska åka härifrån. Hur kommer min vardag se ut? Kommer det vara som att de senaste fem månaderna inte varit eller kommer jag gå omkring och längta tillbaka ... Det är två dagar kvar. Två dagar kvar. Jag har massor kvar att göra och min väska är fortfarande ett problem som stör mig för vi kommer ju egentligen inte veta exakt om allt kommer gå i förrän allt packas - vilket blir onsdag kväll - men om vi då upptäcker att det är som jag tror så är det för sent att göra något åt det ändå...

Den här dagen har verkligen gått i ett enda svep och nu är jag het slut och längtar efter att få sova.... Det är egentligen ganska onormalt hur mycket jag njuter av sömn. Att sova är något av det bästa jag vet, hur sorgligt det än låter. Och nu är det äntligen dags - John Blund, take me away!

Valborg har nu kommit och gått, och en högtid som brukar innebära sena kvällar med många toalettbesök, varma eldar med goda vänner och hysteriskt skratt med frusna fingrar var det här året firat på ett lite lugnare vis men ack så mysigt med vind och storm utanför fönstret.

 

Hoppas alla hade en lyckad Valborg!

Jag saknade dig extra mycket igår Hanna Wiberg Öster. Valborg utan dig är som Jul utan julgran.

Det är absurt hur mycket som kretsar runt tonårs idolen Justin Bieber just nu! Det skrivs om i tidningen som om det faktiskt vore i klass med världsnyheter och på facebook som om pesten brutit ut.

 

Det är galet hur mycket vi påverkas av vad vi ser och hör. En kamera zoomar in på uppspärrade ögon eller skakande händer och ur högtalaren spelas mörka toner och dova skrik. Adrenalin rusar i våra ådror och jag känner mig som ett skrämt rådjur i skogen. Alla mina sinnen går in i hypervarv och jag hör trappsteg knaka och viskningar som susar genom de tomma och mörka korridorerna. Mitt hjärta bultar hårt i mitt bröst och jag försöker intala mig själv att det här är precis samma rum det var innan jag tryckte på play men atmosfären har skiftat och jag andas snabbt. 

 

Pretty Little Liars

And to all a good night...

Dunder och brak, stånk och stön. Det känns som att de bygger och river här bara för sakens skull. Men när pengar inte är ett problem så blir det väl lätt så antar jag... - Åh, vad jag är trött på allt borrande. De har nämligen dragit upp hela trottoarerna vid och runt om kvinnornas gym i föreningen och nu börjat hälla blöt cement så man bokstavligt talat måste hoppa över de meterlånga hålen i marken för att ta sig till dörren. Smidig som jag är landade jag med ena foten i den blöta gyttjan och förstörde min sko samtidigt som jag sparkade cement på hela mig och byggjobbarna som snällt försökte ta emot mig på andra sidan hålet. Med hakorna vid knävecken försöker hälften av grabbarna att borsta bort den snabbt stelnande leran från sina kläder medan den andra hälften artigt försöker hålla sig för skratt. Jag hann snabbt tänka att jag skulle ge väldigt mycket för en heltäckande abaya i det ögonblicket men får istället stå där tomatröd i blottande ansikte och tyst be om ursäkt medan jag lika klumpigt backar mot ingången. 

 

Som bullrande åska bygger irritationen upp inom mig. Den äter upp all min ork och gör att sekunderna sakta, sakta ålar sig fram medan de sista kornen i mitt tålamods timglas rinner mot sitt slut. Så utan tålamod, ork och med irritation ut i fingertopparna exploderar jag. Efteråt finns det ingen som mår sämre än vad jag gör. Skam. Varför blir jag så irriterad över ingenting? Alla är trötta ibland men det är som att jag inte kan tänka på något annat... Hmm. Jag kanske borde prata med någon om det.

 

Det är utmaningarna i livet som definierar mig som människa. Det är hur jag väljer att tackla och ta mig an dem som beskriver vem jag är. Så vem är jag? Kan jag veta det innan jag ställs inför en utmaning eller är det först då mitt sanna jag kommer fram? Våra instinkter, de reflexer som sitter så djupt i vårt DNA, är det de som bestämmer ifall jag springer från eller mot fiender, rädsla och det okända. 

 

Saker och ting blir ju sällan som man tänker sig att det ska bli. Men det här känns inte likt något jag ställts inför tidigare. Det känns så mycket viktigare. Saker som känts stora för mig förut känns nu som skämt och val jag gjort tidigare känns som övningar gentemot vad jag nu måste bestämma. Det här är hela min framtid. Vad jag väljer nu kommer definiera hela min yrkeskarriär. 

 

Vart ska jag springa? Vem vill jag bli? Jag vet precis men samtidigt inte alls.

 

När man klantar till det för sig själv väljer många människor, även jag, att trycka på "skydda-sig-själv" knappen. Den går igång på turbofart och kan få en att hitta alla ursäkter i boken för att skydda sig själv från att se skyldig ut till något man har gjort eller sagt. Ibland hinner man knappt reagera innan man hör sig själv förklara eller skylla på något och då - halvvägs genom en lögn - är det försent. Det värsta är att man börjar mer och mer tro på sina berättelser. Och ju fler gånger man lyckas övertala sig själv att ens påhittade ursäkt faktiskt var anledningen, desto bättre blir man på det.

 

Så, jag tänker inte ursäkta mig eller förklara mig eller skylla på något.

Förlåt att jag har varit så dålig på att blogga de senaste dagarna.

Det känns som att den här dagen har gått jättesnabbt. Nu när jag tänker på det så har hela min vistelse i Saudi gått alldeles för snabbt - det är redan mars! Sakta ner tack.

 

Pappa och jag ligger nu båda i var sin säng och huttrar med värkande huvuden och brännande halsar. Kul start på en ny vecka! Min mage vänder och vrider sig - jag ber en tyst bön om att det inte får vara magsjukan - jag tål inte att spy, det är det absolut värsta jag vet. Plus att när jag mår illa och framförallt när jag har ont i halsen är det enda jag kan tänka på vaniljglass. Det är så lent mot halsen och snällt mot magen. Åhh.

När man blir sjuk vill man alltid ha någon att skylla på och denna gång drog mamma vinstlotten. Hon kom hit från Sverige och drog med sig era smittande bakterier... Det konstiga är att hur sjuk jag än blir så var det ändå värt att ha henne här. 

Så nu tänker jag blunda, svära och drömma om den godaste glassen på jorden. 

Sweet dreams

Jag har så många tankar, funderingar och åsikter att jag ibland tror att det är emot mitt eget bästa. Idag har varit en riktig slappar dag och det är speciellt sådana dagar som många hinner sortera och rensa tankarna men jag fungerar lite tvärtom. I stressade situationer eller dagar då jag har packat med grejer att göra så fungerar allt. Det går som på räls och i huvudet är jag alltid tre steg före vad jag gör så att jag efterhand kan checka av och se till så att allt blir gjort. Men dessa dagar, när inget är planerat och man har all tid i världen att tänka igenom det som annars bara snurrar runt i huvudet, saker som jag vet att jag måste ta tag i, då sker ingenting.

Det är som att hjärnverksamheten får motorstopp.

Vad ska det bli av mig?

 

 

Det fanns en tid då jag hade allt klart för mig. Jag visste vad jag ville och var jag skulle. 

Livet va bra mycket enklare då... Men oj så mycket tråkigare!

I'm dancing in the dark

 

Problemet är eventuellt inte att jag inte vet vad jag vill bli utan att jag vill bli så mycket.

Jag kan se mig själv i flanellskjorta, jeans och cowboyhatt på en ranch med massor djur i Kalifornien som veterinär men också i byxdress och blackberry i högsta hugg på Londons smala gator på väg till ett möte om ledarskap och utveckling. Kanske sitter jag med läsglasögon framför en skärm och jobbar för att hinna med en deadline till en lokal tidning i en liten stad utanför Madrid eller så lägger jag benen i kors i en beige fåtölj på ett kontor i Göteborg och lyssnar på en man som ligger utsträckt på en soffa. Eventuellt spårar jag mördare genom utförlig information och profilering utanför Paris eller så springer jag i sjukhuskorridorer för att rädda liv.

 

Tänk om jag väljer fel... Tänk om jag ångrar mig... Tänk om jag inte bestämmer mig för något... Tänk om...