K-som-i-Kimme

Nedräkningen har börjat!

_________________________________________________________________________________________________________________________

För fem månader kom jag till det här spännande och främmande landet utan att ha en aning om vad jag gav mig in på och om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag kastat mig in i det nya äventyret med huvudet före och ett leende från öra till öra, men så var inte fallet. Orden nervös och rädd låter missplacerade nu efteråt men det var så jag kände med allt jag hade hört om Saudiarabien och dess kultur. Jag önskar jag kunde gå tillbaka till dagen innan jag åkte hit och berätta för mig själv att det enda jag ska vara rädd för är att inte vilja komma hem igen. 

Jag känner mig starkare, mer levande och lyckligare än på otroligt länge och det är tack vare att jag kom hit. Människorna, generositeten, värmen, kulturen, vänligheten och nyfikenheten är alla saker som bidrar till att det här är en av de häftigaste platserna jag någonsin besökt. Saudiarabien har en riktigt spännande historia som jag inte hade en aning om och som kommer fortsätta intressera mig i många år framöver. 

 

Det konstiga är att det var så många jag pratade med innan resan hit som hade åsikter om det här landet, invånarna och kulturen utan att ha en aning om vad de pratade om. De trodde att de kunde ha åsikter om Saudiarabien för att den hade hört det från den som sagt något till den om något den hade hört på en dokumentär för x antal år sedan. Vi har så lätt för att bilda uppfattningar baserade på saker människor säger och det är egentligen inget jag har tänkt två gånger på förrän jag insåg hur chockad jag blev när jag kom hit.

Jag hade fel, de hade fel. 

Jag vet att jag har varit hemskt dålig med uppdatering av bloggen väldigt länge nu men sanningen är att jag är lite nere. Det slår mig mer och mer att kornen i timglaset blir färre och färre. Om ynka tre veckor så är mina fem månader över och det är dags att åka hemåt. Tiden bara springer iväg och det finns inget jag kan göra åt det.

Idag gick jag in på antagning.se och blev positivt överraskad över att man kan se om de börjat handlägga ens ansökan, om man är behörig till de program och kurser man sökt och även se sina meriter/poäng/högskoleprovs resultat. Jag har ansökt till 4 skolor men riktar mer och mer in mig på mitt förstahandsval, på gott och ont. I mitt huvud ser jag hur jag slänger väskan över axeln och går mot det stora campus med en kaffe i handen.. Åh vad jag är taggad! Men det byter också att jag kommer bli hemskt besviken om jag inte kommer in. 

 

Det visade sig att jag är behörig till allt jag sökt och betygen+meriter stämmer så jag behöver inte längre oroa mig över om det kommit fram mm. Nu kan jag spara all oro till nervositeten över om jag blir antagen eller inte - tänk att jag kommer behöva gå med en klump i magen i över 2 månader!

 

Som ung letar vi alla efter vår röst. Information proppas i oss från alla håll, hemmet berättar om hur saker ska vara medan skolan berättar om hur saker är, har varit och borde vara, och sedan har man sina vänner som berättar om hur saker frestar en till att vilja andra saker... Information som lagras hos oss och fyller våra huvuden, tankar och känslor med saker som kanske egentligen inte spelar någon roll. Men jag tror vi måste få utlopp för sandstormen inom oss, kanske genom att skriva, rita, sjunga, springa och skrika! Det måste ut på något sätt annars exploderar vi siffror och historiska fenomen.

Jag letar, precis som flera andra, efter min egen röst - och jäklar vad det är kul!

 

To all a good night

Ikväll hade vi två indier på besök och det bjöds inte bara på riktigt god mat utan även livliga diskussioner. Eventuellt livligare än vad jag egentligen är bekväm med men det är samtidigt det som är spännande med att träffa människor från andra kulturer - vi är vana vid olika sätt att se på saker. Från olika perspektiv kommer vi till olika slutsatser...

 

Det är en tickande klocka i mitt huvud. Den tickar sakta ner mot den 15 april då ansökningarna till universitetet ska vara inlämnade. PANIK. Det känns som att alla redan vet hur deras liv kommer utspela sig medan jag sitter som ett frågetecken och väntar på något tecken från himlen... Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag bara vill plugga för att plugga. Ni som gick gymnasiet med mig förstår säkert ingenting, men det har flugit i mig nu sista tiden att jag vill läsa, skriva, tänka och räkna! Som en blixt från klar himmel blev jag förtrollad till en tjej med en 'urge to study'. Inte så likt mig direkt... Men då känns det som att jag borde ta tillfälle i akt och börja innan min lata sida börjar dominera mina handlingar igen och jag drar mig ur. Om jag mot alla odds börjar plugga i höst så kommer det inte längre vara något alternativ för mig. Jag kommer inte bara kunna dra mig ur hur som helst... Eller kan kan jag väl men om det är smart är en annan fråga.

 

Min förra svensklärare skulle påpeka att min tankeverksamhet tappade den röda tråden men vi får hoppas att han inte läser det här...

Tänk vilka obetydliga problem man kan reta upp sig på egentligen. Små saker spelar ju ingen roll samtidigt som de kan vara så viktigt. Missförstå mig rätt nu, det jag menar är att det är detaljerna som gör ett hus till ett hem men det är också de små intrigerna mellan två personer som kan bryta en hel vänskap. Tänk vad mycket små saker gör. Det kan vara de som drar ihop två människor medan samma saker kan splittra andra...

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det här just idag och jag har definitivt inte gjort min tankegång rättvisa i denna osammanhängande paragraf; men när vi satt i bilen vid bensinstationen stod där en man vid bankomaten. Som vilken annan man som helst i världen stod han där och tog ut sina pengar som på vilket annat ställe som helst. I Sverige står han med slitna jeans, Fjällräven jacka och kängor. I Spanien står han med mörka chinos, kavajjacka och halsduk. I Saudi står han med vit klänning, sandaler och en sjal runt huvudet.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Världen är liten och de små saker som skiljer människor åt är inte avgörande men så betydliga för hur man betraktar och behandlar dem. Det får mig att fundera över hur stor skillnad man kan göra i världen så länge vi fortsätter att döma varandra som vi gör. Livet borde vara väldigt mycket enklare om vi kunde släppa alla fördomar vi har, allting vi tror att vi vet om andra människor och om livet och istället bara leva. 

 

Ta livet som det kommer och leva varje dag som om det vore den sista. Det är ju en kliché av en anledning.

Det känns som att den här dagen har gått jättesnabbt. Nu när jag tänker på det så har hela min vistelse i Saudi gått alldeles för snabbt - det är redan mars! Sakta ner tack.

 

Jag funderar mycket på hur min höst kommer/borde se ut... Min originella plan var att åka till Seychellerna för att dyka i några månader men nu börjar jag fundera över om det är det smartaste valet för min framtid. Jag har äntligen fått den blixt från klar himmel som jag väntat på angående mina framtidsplaner.

I have chosen my life, I want to start living it. 

Plus att om jag kommer in så kan jag ju plugga ett år så att jag vet att jag har en plats och sedan åka iväg till Seychellerna - det kanske till och med är bättre så eftersom att jag då kan slappna av över att jag ändå har börjat. Halva inne så att säga. 

 

Det är så många saker jag måste tänka igenom innan jag söker för om jag söker och kommer in så kommer jag förmodligen inte kunna säga nej... Och om jag inte kommer in kommer jag förmodligen få panik. Tänk om man inte kommer in. Nu när jag äntligen vet vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv så kommer jag inte in på den linje jag vill - vad i all sin dar gör jag då? Plugga utomlands? Vill jag ens det? Varför inte egentligen.... Det känns på något sätt som att det skulle innebära ännu mer jobb... Herregud, jag är nog väldigt lat i grunden. Mamma menar att människor är lata djur, vilket är skumt med tanke på att de flesta av oss arbetar bäst under stress och mår som bäst när vi tränar och håller igång. Evolution är verkligen ett stenkast från skum slump.

 

 

Nu måste jag lugna ner hjärnverksamheten innan det kokar över och jag kan säga hejdå till chanserna att få någon sömn i natt...

Dröm sött mina vänner!

Ritz-Carlton  

Jag har så många tankar, funderingar och åsikter att jag ibland tror att det är emot mitt eget bästa. Idag har varit en riktig slappar dag och det är speciellt sådana dagar som många hinner sortera och rensa tankarna men jag fungerar lite tvärtom. I stressade situationer eller dagar då jag har packat med grejer att göra så fungerar allt. Det går som på räls och i huvudet är jag alltid tre steg före vad jag gör så att jag efterhand kan checka av och se till så att allt blir gjort. Men dessa dagar, när inget är planerat och man har all tid i världen att tänka igenom det som annars bara snurrar runt i huvudet, saker som jag vet att jag måste ta tag i, då sker ingenting.

Det är som att hjärnverksamheten får motorstopp.

Vad ska det bli av mig?

 

 

Det fanns en tid då jag hade allt klart för mig. Jag visste vad jag ville och var jag skulle. 

Livet va bra mycket enklare då... Men oj så mycket tråkigare!

I'm dancing in the dark