K-som-i-Kimme

Det är så härligt att se! Blir påmind om närjag själv var i den åldern - innan msn, tv-spel och när telefonen var tvungen att kopplas ur för att internet skulle fungera... Gud det låter som att jag är jätte gammal! Vad fort utvecklingen har gått! Då, iaf, var vi ute på gården om kvällarna och lekte Röda-Vita Rosen i skogen, byggde kojor, klättrade i träd och hittade på massa bus. Det va tider det! 

 

Problemet med denna snabba utveckling av internet är att de flesta barnen missar den tiden som vi älskade. De missar lite av barndomen. Det är då man utvecklar sin personlighet och verkligen får ta vara på att leka och ha kul - inget ansvar, inga måsten. Men nu sitter barnen hellre inne och gör Gud vet vad... Internet har även gett oss ett latare sätt att umgås på - du behöver inte vara tillsammans för att vara tillsammans - så man kan prata med sina vänner och spela spel och så utan att behöva se dem... Vilken affärsidé!  

Mitt tips skulle vara att slänga datorn och spring ut och lek. De saker man är med om när man är barn lägger grunderna för ens liv och hur man blir som person, plus att det är minnen man har med sig länge. Ska barnen minnas en fyrkantig ruta eller att springa barfota i vildvuxet gräs? Det är sådana små saker, sådana små friheter som man sedan har så mycket glädje av!

 

Var kommer brådskan att bli stor ifrån? Är det media som får det att se så lyxigt ut? 

Man ska ta vara på att vara barn och njuta medan man kan - för någongång tar det slut oavsett om man vill eller inte.

 

    

Om IKEA, Duka, Elgiganten och Intersport fick ett barn så skulle det vara det stället vi va på idag. En stor men inte för stor affär med allt från doftljus, lampor och finglas till löpband, utemöbler och ipads. Problemet med sånna affärer är att det blir mycket spontan shopping till skillnad från om man går i en affär som bara är inriktad på en sak. Därför hamnade allt vi kunde hitta ursäkter för i vår vagn. 

 

När vi kom till kassan med varorna blir jag snabbt erbjuden en fåtölj att slå mig ner på medan en ung man packade ner allt i påsar och bar ut dem till bilen. Det kommer bli en sådan omställning att komma hem till Sverige igen efter alla dessa små bekvämligheter. 

 

Vårt bästa spontan köp var en äggformad hängande fåtölj som nu står utanför dörren på uteplatsen med mjuka röda dynor. Jag kan lätt se mig själv sitta och svaja där med en bok eller en kopp te i solen. 

Simning och snack, solning och skvaller ledde inte bara till en Harry Potter bränna runt ögonen idag utan även en ny blick på livet. Jag hörde nämligen om en kvinna i sina bästa år som varit med om en dykningsolycka och blivit förlamad från halsen och ner. Hon verkade varit en riktig panterbrud med motorcykel och läderjacka som nu inte ens kan andas på egen hand utan måste ha respirator. Hon lever, vilket självklart säkert ses som en välsignelse för vänner och familj men är det verkligen det? 

För en sådan personlighet måste det väll nästan varit som att dö? Hon kommer aldrig mer kunna gå, stå, andas eller på något sätt vara den personen som hela hennes liv har brunnit för just livet. Det är helt ofattbart och hur mycket man än försöker kan man inte förstå hur det måste kännas. 

 

Om jag skulle vara med om en olycka eller liknande *KNOCK ON WOOD* skulle jag nog hellre dö fysiskt än att dö psykiskt. För att bli av med allt som gör än till den man är måste vara så hemskt plågsamt för en själv och ens familj. Tänk att behöva se någon man älskar bara tina bort framför ögonen på en och inte kunna hjälpa till.

Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet men vad händer då när det inte finns något hopp...?

 

 

Men ingen pool eller sjö i världen går att mäta med upplevelserna i havet. Att få se livet som lever under ytan är som att få besöka en helt ny värld. Och jag kan knappt hålla mig tills nästa gång tuberna sitter på ryggen och jag får dyka bland växter, djur och harmonin i det stora blå...

 

 Jag skulle vilja ta fram det bortglömda, det hjärtevärmande - det under ytan.

 

Vi parkerade bilen utanför en av de stora mataffärerna och pappa gick in för att handla. Jag valde att sitta kvar i bilen (framförallt pga av träningsvärk). Bilen framför höll på att backa och verkade ha problem med att komma ut. Då kommer en familj gående som snabbt ställer sig runt om bilen och vinkar för att hjälpa föraren som kommer ut och kör iväg. Familjen fortsätter gå mot sin bil och jag blir sittandes... 

Nästa stund hör jag skratt och ett par går förbi, kvinnan i heltäckande abayan och mannen i thobe och ghutra, hand i hand och jag blir sittandes...

 

• Det finns stora lekplatser för barn i varje park och i varuhus. Ett köpcenter har till och med byggt en berg och dalbana inomhus för att underhålla barnen medan föräldrarna shoppar. 
• Ungefär som med skoluniformer så finns det alltid sätt att göra sin klädsel personlig. Att bända på regler utan att bryta dem - t.ex. med accessoarer. Dyra väskor, snygga skor och smink är bara exempel.
• Det finns en anonymitet i dessa kläder som gör att man som utlänning känner en gemenskap med befolkningen.

 

 

Nu är det äntligen helg - ja, helg är torsdag och fredag i detta fascinerade land - och vi började den med att ta bilen ut till diplomat området för en liten promenad. Men den fina naturen och vår åsne vilja förvandlade snabbt denna lilla promenix till en mil lång powerwalk. Svettandes gick vi där under det gassande klotet som en gång var min stora kärlek, solen. Jag har en känsla av att mina fem månader i Saudi kommer göra att vi glider längre och längre ifrån varandra... Kanske pga att solen nu får dela min uppmärksamhet med min nyfunna kärlek - regnet! Åh, vad jag kommer sakna dess svalkande känsla! 

 

Naturen på detta område var helt fantastisk - om trafiken är tagen ur en actionfilm så var detta område definitivt taget ur en film om vilda västern! Jag halvt förväntade mig att stöta på en man ridandes på en skäck i cowboyhatt när vi rundade varje hörn...