Simning och snack, solning och skvaller ledde inte bara till en Harry Potter bränna runt ögonen idag utan även en ny blick på livet. Jag hörde nämligen om en kvinna i sina bästa år som varit med om en dykningsolycka och blivit förlamad från halsen och ner. Hon verkade varit en riktig panterbrud med motorcykel och läderjacka som nu inte ens kan andas på egen hand utan måste ha respirator. Hon lever, vilket självklart säkert ses som en välsignelse för vänner och familj men är det verkligen det?
För en sådan personlighet måste det väll nästan varit som att dö? Hon kommer aldrig mer kunna gå, stå, andas eller på något sätt vara den personen som hela hennes liv har brunnit för just livet. Det är helt ofattbart och hur mycket man än försöker kan man inte förstå hur det måste kännas.
Om jag skulle vara med om en olycka eller liknande *KNOCK ON WOOD* skulle jag nog hellre dö fysiskt än att dö psykiskt. För att bli av med allt som gör än till den man är måste vara så hemskt plågsamt för en själv och ens familj. Tänk att behöva se någon man älskar bara tina bort framför ögonen på en och inte kunna hjälpa till.
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet men vad händer då när det inte finns något hopp...?
