En vis man jag känner menar att det tar människan ungefär två år att ställa om och se ett nytt ställe som ens hem. Teoretiskt sätt förstår jag vad han menar eftersom att vi är så pass anpassningsbara. Men jag tror också det beror väldigt mycket på individen. Personer som flyttar utomlands och stannar i över två år är förmodligen personer som inte har så mycket sentimentala band till sitt hem land (i detta fall Sverige), personer som trivs med att resa, upptäcka och eventuellt är lite rastlösa. Då blir stället man bor på lätt till ett hem - då det har allt man behöver för stunden. Jag kan avundas det lite, tänk va skönt det måste vara att hänga upp sin hatt och känna sig som hemma var man än bor i världen - och vilket spännande liv! Får mig att tänka på Jack Watson (i Titanic) som menar att han kan bo överallt 'got all I need right here - air in my lungs, a pen and a blanc sheet of paper'...
Jag förstår mer än väl hur mycket man kan trivas här och vänja sig vid denna fantastiska livsstil men mitt hem kommer alltid vara Sverige. Jag kommer resa och upptäcka men alltid återvända. Hur kallt, slaskigt och grått det än är så är jag en av de sentimentala - även om jag låtsas att jag inte är det - som älskar Sverige även när jag hatar det. Jag kan bo var som helst - och kommer säkert göra det - men det finns bara ett hem. Kanske har jag tur som känner så men djupt inne har nog alla någon plats man vill återvända till. Även du min vise man.
Home is, trots allt, where the heart is.