K-som-i-Kimme

Ta mitt liv - jag vill inte längre ha det.

Önskar jag kunde gräva ner mig långt under jorden där jag inte kunde störa någon eller något. Där ingen kunde störa mig och där ingenting fanns. I mörkret vill jag sen ligga med lera i munnen och ögon stirrandes ut i intet. Jag skulle ligga helt still tills insekterna gjort mig till deras bo och jag var en del av jorden. En del av någonting naturligt som ger liv till djuren. 

Idag gick jag in på antagning.se och blev positivt överraskad över att man kan se om de börjat handlägga ens ansökan, om man är behörig till de program och kurser man sökt och även se sina meriter/poäng/högskoleprovs resultat. Jag har ansökt till 4 skolor men riktar mer och mer in mig på mitt förstahandsval, på gott och ont. I mitt huvud ser jag hur jag slänger väskan över axeln och går mot det stora campus med en kaffe i handen.. Åh vad jag är taggad! Men det byter också att jag kommer bli hemskt besviken om jag inte kommer in. 

 

Det visade sig att jag är behörig till allt jag sökt och betygen+meriter stämmer så jag behöver inte längre oroa mig över om det kommit fram mm. Nu kan jag spara all oro till nervositeten över om jag blir antagen eller inte - tänk att jag kommer behöva gå med en klump i magen i över 2 månader!

 

Det är absurt hur mycket som kretsar runt tonårs idolen Justin Bieber just nu! Det skrivs om i tidningen som om det faktiskt vore i klass med världsnyheter och på facebook som om pesten brutit ut.

 

Vi är alla så lika. Ibland är det svårt att se och ibland vill vi inte se det men vi är alla så lika. Vi skrattar på samma sätt, åt samma saker. Vi vill alla ha uppmärksamhet på något sätt, vi vill alla bli respekterade och accepterade. Vi har alla rätt och fel, vi gör alla misstag som vi lär oss av genom livet. 

 

Det är galet hur mycket vi påverkas av vad vi ser och hör. En kamera zoomar in på uppspärrade ögon eller skakande händer och ur högtalaren spelas mörka toner och dova skrik. Adrenalin rusar i våra ådror och jag känner mig som ett skrämt rådjur i skogen. Alla mina sinnen går in i hypervarv och jag hör trappsteg knaka och viskningar som susar genom de tomma och mörka korridorerna. Mitt hjärta bultar hårt i mitt bröst och jag försöker intala mig själv att det här är precis samma rum det var innan jag tryckte på play men atmosfären har skiftat och jag andas snabbt. 

 

Pretty Little Liars

And to all a good night...

Ikväll var det äntligen dags för vår efterlängtade vårfest! Värme och lycka sprids i mig när jag tänker på alla våra fina vänner som tillbringade den här väldigt lyckade kvällen tillsammans med oss. Nu när våren är ordentligt insparkad och jag blivit spontant firad inför 20års dagen så får vi hoppas att ni där hemma i Sverige får känna på värmen, glädjen och allt annat som säger oss att ljusare tider är på väg. 

Dunder och brak, stånk och stön. Det känns som att de bygger och river här bara för sakens skull. Men när pengar inte är ett problem så blir det väl lätt så antar jag... - Åh, vad jag är trött på allt borrande. De har nämligen dragit upp hela trottoarerna vid och runt om kvinnornas gym i föreningen och nu börjat hälla blöt cement så man bokstavligt talat måste hoppa över de meterlånga hålen i marken för att ta sig till dörren. Smidig som jag är landade jag med ena foten i den blöta gyttjan och förstörde min sko samtidigt som jag sparkade cement på hela mig och byggjobbarna som snällt försökte ta emot mig på andra sidan hålet. Med hakorna vid knävecken försöker hälften av grabbarna att borsta bort den snabbt stelnande leran från sina kläder medan den andra hälften artigt försöker hålla sig för skratt. Jag hann snabbt tänka att jag skulle ge väldigt mycket för en heltäckande abaya i det ögonblicket men får istället stå där tomatröd i blottande ansikte och tyst be om ursäkt medan jag lika klumpigt backar mot ingången. 

 

Imorgon gäller det, dagen med stort D. Inte som studenten eller sin bröllopsdag men ändå en dag som kan komma att bestämma över min framtid. Efter imorgon är det skrivet, efter imorgon finns det ingen väg tillbaka; då är det klart, bestämt och inskickat... Jag var så säker bara några dagar sedan men nu isar blodet i mina ådror och jag kliar mig röd om armarna av oro. Vad är jag så nervös över? 

 

 

Jag tycker om att ha en plan. Att planera ut mitt liv eller iallafall de närmsta åren ger mig en känsla av kontroll och lugn. Därför är det här beslutet kanske lite extra jobbigt - jag går helt efter instinkt. Det här var inte en del av min plan. Jag skulle enligt min plan ha ett helt år till på mig att bli redo för det här nya steget mot framtiden, mot vuxenlivet. Jag skulle se Afrika, ta nattkurser i franska och dansa natten lång på en strand i Mexiko... Jag planerade att nästa år skulle vara ett spontanår för mig att hitta mig själv och leva farligt. 

 

Men det sägs att man ska lita på sin magkänsla - upp till bevis!

Som ung letar vi alla efter vår röst. Information proppas i oss från alla håll, hemmet berättar om hur saker ska vara medan skolan berättar om hur saker är, har varit och borde vara, och sedan har man sina vänner som berättar om hur saker frestar en till att vilja andra saker... Information som lagras hos oss och fyller våra huvuden, tankar och känslor med saker som kanske egentligen inte spelar någon roll. Men jag tror vi måste få utlopp för sandstormen inom oss, kanske genom att skriva, rita, sjunga, springa och skrika! Det måste ut på något sätt annars exploderar vi siffror och historiska fenomen.

Jag letar, precis som flera andra, efter min egen röst - och jäklar vad det är kul!

 

To all a good night

Jag kan tänka på en situation när jag gått på stan och sett på människor som passerat förbi. Jag hade ingen aning om vilka dessa människor kunde vara och egentligen fanns dem bara där och då i mitt medvetande via  mina sinnesintryck. Men tänk att alla dessa människor som har gått förbi min blick finns i någon annans medvetande så starkt att de inte kan försvinna, att de även om de skulle sluta existera aldrig skulle kunna försvinna helt. 

 

När jag ser på dessa okända människor, när jag håller dem i mitt medvetande så vakar jag över deras existens, hindrar dem från att försvinna, jag håller dem i mitt medvetande. Det är fint, det där, men skrämmande. 

Jag finns, men för så många andra så finns jag inte. Jag har bara potentialen att vara en av alla dom som går på denna jord. Du och många andra har inte funnits länge hos mig, i mitt medvetande, du har inte funnits i min värld länge och inte jag heller i din. Så även om vi inte är med varandra så finns vi i varandras medvetanden.

 

Ikväll åt vi en riktigt god middag på Trader's Vic och firade att Gunnar snart fyller 20 år men också för att samlas hela gänget innan han lämnar oss för våren i Sverige. Jag hoppas du får en kanon födelsedag där hemma!

Vi kommer sakna dig här i värmen! 

 

To all a good night

Jag vaknade och kände med en gång att något var annorlunda med denna dag. Jag hoppade upp ur sängen och snubblade genast på min arabrock som låg slängd vid sängen och landade pladask på golvet. Jag funderade en sekund över om det var en sådan dag man egentligen ska ligga kvar i sängen och vänta in ännu en natt för att få börja om på nytt - en dag då allt går snett. Men jag ignorerade snabbt tanken och drog handen över näsan för att se om jag blödde näsblod men nej. Jag tog mig upp från golvet med bestämda steg och gick ner för att äta frukost. Var är Olga? Vilken dag är det? Lördag... Är inte Olga här på lördagar? Nej kanske inte. 

Jag gick förbi vardagsrummet igen på vägen tillbaka - något är fel med den här bilden... STOPP. Jag backade upp till det stora fönstret som vetter ut mot gatan. VAR ÄR SOLEN?

Jag skulle legat kvar i sängen idag.

Vi vet alla hur jobbigt det är dagen efter man har haft besök.

Man vaknar, är lite sliten och i behov av kaffe. Man segar sig ur den varma sängen, öppnar långsamt ögonen - men bara tillräckligt för att precis kunna se vart man går - och snubblar ner för trappan. Man går gäspandes in i köket för att sätta på kaffe och ser kaoset urarta sig framför ögonen på en samtidigt som man slås av en stark oidentifierad doft. Tallrikar, glas, matrester, tepåsar, godispapper och pantflaskor överallt. 

 

 

Det här behöver jag inte oroa mig för när jag bor med pappa för av någon anledning har han fått för sig att han inte kan sova om det är rörigt i köket efter en middagsbjudning. Så när gästerna har gått och jag promenerar i säng agerar pappa dammsugare. När jag kom ner i morse för det rutinmässiga morgonkaffet var köket därför redan fixat och klart. SKÖNT!

 

 

Ikväll hade vi två indier på besök och det bjöds inte bara på riktigt god mat utan även livliga diskussioner. Eventuellt livligare än vad jag egentligen är bekväm med men det är samtidigt det som är spännande med att träffa människor från andra kulturer - vi är vana vid olika sätt att se på saker. Från olika perspektiv kommer vi till olika slutsatser...

 

Det är en tickande klocka i mitt huvud. Den tickar sakta ner mot den 15 april då ansökningarna till universitetet ska vara inlämnade. PANIK. Det känns som att alla redan vet hur deras liv kommer utspela sig medan jag sitter som ett frågetecken och väntar på något tecken från himlen... Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag bara vill plugga för att plugga. Ni som gick gymnasiet med mig förstår säkert ingenting, men det har flugit i mig nu sista tiden att jag vill läsa, skriva, tänka och räkna! Som en blixt från klar himmel blev jag förtrollad till en tjej med en 'urge to study'. Inte så likt mig direkt... Men då känns det som att jag borde ta tillfälle i akt och börja innan min lata sida börjar dominera mina handlingar igen och jag drar mig ur. Om jag mot alla odds börjar plugga i höst så kommer det inte längre vara något alternativ för mig. Jag kommer inte bara kunna dra mig ur hur som helst... Eller kan kan jag väl men om det är smart är en annan fråga.

 

Min förra svensklärare skulle påpeka att min tankeverksamhet tappade den röda tråden men vi får hoppas att han inte läser det här...