Plask. Plask. Det är ett konstigt ord egentligen men det låter verkligen P L A S K när de små vågorna slår mot luftmadrassen. Plask. Det är mina svängande armar som skapar ringarna på vattenytan, det är jag själv som gör att det plaskar men det gör ingenting för allt ljud runt omkring mig tonas sakta bort. Jag kan knappt höra plaskandet längre. Jag hör inte heller de sjungande fåglarna - som jag halvt om halvt vill skjuta eftersom de aldrig håller tyst - men jag vet att de är där, precis som jag vet att plaskandet inte har slutat.
Mina armar hänger ner i det svalkande vattnet längs var sin sida av madrassen medan solen bränner på min rygg. Jag är varm enda in i märgen och verkligen njuter av den totala tystnaden som inte finns utanför min egna bubbla.
Jag ligger nu i min fina säng med träningsvärk och sol frossa men med ett leende som sträcker sig från öra till öra - Vad lycklig jag är!